delicioustuesday

Varför jag blänger på åskmoln.

.

.

Det kan mycket väl startat här. När jag var ungefär sex-sju och bodde i Polen hos min mormor, babcia, då var jag nog med om det värsta åskovädret någonsin. Det hade gått ut en varning över radio, och ur krigstjutorna så folk sprang runt i cirklar med tårar i ögonen och stannade bara då och då för att skrika sin närmste tre centimeter ifrån nästippen. Varpå den andra skrek, och den första skrek, ja ni förstår. Masshysteri.

Tydligen var det någon slags orkan-varning, för ingen fick vara ute.

Mormor stod i köket och kokade bob, i svenska språket känd som bondbönan, och jag satt som vanligt i bäddsoffan och läste, en utav hennes många finurliga böcker. Spelade ingen roll att jag läste boken upp och ner, den gjorde mig smartare iallafall.

.

Jag och mormor ställer oss  i fönstret, hon med en cigarett nonchalant hängandes i mungipan och jag med en skål plommon, och vi står där,  ser på när vinden rycker tag i träd,  i fönsterrutor  så att glassplitter regnar ner som finaste konfetti på den lilla innergården.

Vi såg på hur pojkarna i kvarteret dumdristigt nog "vågade" sig ut för att imponera på tjejerna som stod och skrek i en port inte långt bort "Neeeeej, Pawel neeeej hihihihihihihihihihihihi" med inte alls indirekta meningar om att tjejerna var så stolta över boysen att pizzafacen kommer belönas med en smackpuss när ovädret var över.

Jag satte tänderna i ett fantastiskt plommon och saften sprutade i en fin stråle ut genom fönstret och blandades med det gråa regnet.

"Jag går också ut."

Babcia skrattade åt mig och tog ett bloss på ciggen.

Flickr.

.

.

Precis när jag samlade mod för att stega ut i hallen och knäppa på mig mina vita lackskor lyser hela vardagsrummet upp, blixten träffade åskledaren på grannhuset och knallen kom inte långt efteråt.

Det mullrade inte. Det åskade inte. Det var som om ett  jetplan bekvämt hade satt sig i mormors soffa och bett om kaffe. Man kände kinderna flappa av motståndet.

Ett riktigt åskvrål, rutorna skallrade av smällen och jag stod som fastvuxen i golvet.

Efter några få, samlade och lugna andetag hörde jag mormor som försökte överrösta regnet

- Gå ut du camilla, om du vill.

Men vid det laget satt jag under bordet och åt en sida av boken och försökte bläddra  i plommonen.

Thank you , Hanna. Du är guld! hannasdilemman